En mer korrekt bilverkstad

Publicerad Av

Måndagen efter sommarlovet samlades all personal på min skola för att lyssna på en föreläsning som till en början var bra, i mitten lite oroande och i slutet djupt obehaglig. Jag ställde mig frågan: är detta verkligen värderingar som är så självklara att vi inte ens ska diskutera dem?

Föreläsningen gavs av Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog med inriktning på problemskapande beteenden. Den började inte alls illa, utan var fram till halvtid väldigt bra. Underhållande, upplysande, klargörande, tydlig - långt ifrån alla storföreläsningar har hållit sådan klass!

Sedan blev det lite otäckt, när han började tala om att det alltid var lärarens fel om en elev uttalade hotelser eller störde lektioner ("Jag har aldrig förstått varför man ska polisanmäla elever som hotat lärare? Det är ju lärarens fel att eleven hotat"). Mot slutet blev det djupt obehagligt. Hejlskov använde då en metafor om en bilverkstad för att betona att allting är lärarens ansvar och hur löjligt det är när lärare försöker dra sig undan allt ansvar för eleven (och ibland understår sig att försöka skjuta över ansvar på föräldrarna).

Hans metafor lät såhär:

När en bilägare (förälder) lämnar in sin bil (elev) till verkstaden (skolan), kan inte bilreparatören (läraren) vägra laga bilen. Tänk så lustigt det vore om reparatören sagt "jag lagade inte bilen för att det var för jobbigt", "jag kunde inte laga bilen eftersom jag saknade rätt sorts verktyg" eller "jag tänker inte laga bilen eftersom du inte varit tillräckligt försiktig med den".

Alla dessa lustigheter berättades skickligt och lockade fram en del fniss, medan de flesta av oss blev mer och mer förbannade och kränkta. Eftersom det inte togs frågor och inte inbjöds till diskussion, ej heller kommer föreläsningen att utvärderas av oss lärare, kommer därför här min mer korrekta bilverkstadsmetafor:

I bilverkstaden (skolan/klassen) står 30 bilar (elever) inlämnade och varje bil har 2 ägare (föräldrar), vilka befinner sig i lokalen under reparationen. Alla bilägare vill att just deras bil ska lagas först, få de bästa reservdelarna och stå parkerad på det allra bästa stället i verkstaden. Alla bilar och bilägare hör allt reparatören (läraren) säger och gör. Ibland stör bilägarna reparatören när denna håller på och skruvar på någon annans bil. Ibland tutar andra bilar medan reparatören försöker lyssna på motorljudet från en av dem. Verkstadens ägare sitter på sitt kontor och svarar på mail. När reparatören behöver ett visst verktyg måste denna gå till verkstadens ägare och be om att få ett sådant verktyg. Om reparatören inte får ett sådant verktyg, eftersom det är för dyrt, måste reparatören ta emot skäll från de ägare vars bil kommer att få gå lite knackigt även i fortsättningen.

Och så vidare och så vidare ... Jag skulle behöva göra den här metaforen betydligt mer komplicerad för att den skulle beskriva verkligheten för läraren och eleven och orsaken till att jag skulle behöva göra det, är att den inte håller. Den är en förolämpande och nedvärderande metafor, riktad mot en hårt pressad yrkesgrupp som drivs av en stark vilja att hitta vägar framåt för alla sina elever.

Efter föreläsningen kände jag mig obehagligt till mods. Många kollegor på min skola och på den andra gymnasieskola i Lund som bjudit in Hejlskov att föreläsa var väldigt förbannade, andra bara uppgivna.

Jag för min del kände mig rädd.

Jag är rädd för att min skolledning nu anser sig ha fått frikort från att någonsin behöva stötta lärare som hotats av sina elever. Jag är också rädd för att de ska anse sig slippa sätta in extraresurser till elever som är utåtagerande på ett sätt som stör undervisningen för alla andra.

Dessutom, stilla undran - anses lärarförakt så normalt nu för tiden att det inte ens behöver diskuteras?


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla